IBLAND ÄR DET BRA ATT VARA DUM I HUVUDET
Natten till fredag kom jag på den brilljanta idén att åka till Tromsö, ni vet en sån idé som slår en klockan 02:45 när livet antingen känns förjävligt eller som att allt är möjligt, eller både och. Jag klev upp tidigt på fredagsmorgonen för att hinna "träna" - motionera eller röra på sig i sakta mak är en mer rättvis beskrivning. Efter min stabila joggingtur på ca 45 minuter låg jag utslagen på gräsmattan och ringde syrran för att spika min plan. Därefter packade jag i raketfart samtidigt som jag sprang in och ut genom duschen, bokade första bästa flyg, kollade bussarna till stan och köpte en oförskämt billig sista minuten tågbiljett till Arlanda. En stressig timme senare satt jag på bussen till stan sjöblöt av svett efter att ha fått kutat till bussen i alldeles för mycket kläder och med en alldeles för tung ryggsäck. Med andan i halsen ringde jag Eelena på Makalös och tackade ja till jobbet i Portugal och försökte komma ihåg att börja andas igen. En mer produktiv och kaosartad morgon får man leta länge efter.
På Arlanda hade jag en härlig marginal på 50 minuter att ta mig från tåget till flygstolen, och därimellan hinna ta mig igenom svärmen av glada men väldigt vilsna och inte särskilt snabba charterresande människor, skriva ut mitt bordingpass och checka in min alltför impulsivt packade ryggsäck innehållande alltifrån ost, fryst köttfärs och hemmagjord hallonsylt åt syrran till min slackline och förhoppningsvis några relativt rena kläder. I kön till säkerhetskontrollen ringde jag mamma och droppade bomben om min flytt till Portugal och att jag stod på Arlanda med ett plan som lyfter om ca 32 minuter.
Inflygningen till Tromsö var känslosammare än jag hade kunnat föreställa mig. Fjällen var rosafärgade av skymningen och jag fick kämpa för att hålla emot tårarna när jag klev ner för trappan från flygplanet och den kalla men välkomnande vinden svepte förbi mig. Det kändes som att komma hem.
Idag åkte vi på fjälltur på Kvaløya med ett glatt gäng studenter. Toppen vi gick upp på hette "store holländaren" och det var verkligen magiskt. Men väljer nog att beskriva turen med bilder istället, och jag håller verkligen med norskan som sa att det norska språket saknar orden "underbart och fantastiskt", för det var precis vad det var. Underbart och helt jävla fantastiskt.
