FRI SOM EN FÅGEL
Redan när jag slog upp ögonen imorse märktes det att idag var en speciell dag, det liksom kändes i hela kroppen. Kvällen innan hade vi för ovanlighetens skull ställt två alarm var, för att verkligen försäkra oss om att vi inte skulle försova oss. Som om det skulle hända - jag var alldeles för exalterad för att sova bort denna dag.
Morgonrutinerna skedde i det tysta, det var som om ingen av oss riktigt ville spräcka bubblan och droppa bomben om vad som faktiskt väntade. Men efter frukosten tog vi tillslut mod till oss och fyllde i blanketerna, eller vårt "death certificat" som vi kallat det när vi fått det i handen dagen innan. Vi skrev alltså under på att vi om bara någon timme skulle slungas ut ur ett plan på en höjd av 14000 fot, med risk att dö eller skadas allvarligt - SKYDIVING IS DANGEROUS! Så löd formuläret om man sammanfattade det viktigaste.
När vi väl var på plats 07:45 på skydiving centret ombedes vi att vänta. Kvinnan bakom disken berättade att de bara var tvungen att göra en "wind check" för att kolla så att vinden inte var för stark. Några minuter senare och efter jag råkat överhöra en mindre behaglig diskussion ang. huruvida det skulle vara för "risky" att hoppa i den här vinden, fick vi veta att det hade blivit uppskjutet i en timme. Efter något längre än en timme satt vi äntligen i bussen påväg ut till det lilla plan som skulle ta oss upp i skyn. Jag ska erkänna att jag var rejält nervös, men så fort vi satte oss i planet och jag kände hur vi lättade från marken blev jag med ens nästan oroväckande lugn. Jag njöt verkligen av åkturen i det lilla planet, kanske var det skräckblandad förtjusning, kanske inte. Jag har alltid älskat att flyga, älskat "världen" sett ur fågelperspektiv, hur allt ser så litet och obetydligt ut.
Vid närmare eftertanke finns det kanske något sjukligt i att vara kolugn inför sitt första fallskärmshopp, men för mig var det något tilltalande över hela situtionen, att veta att jag skulle tappa kontrollen och att det inte fanns någonting jag kunde göra åt det. Lina däremot är precis tvärtom, relativt "lugn" innan och mer och mer panikslagen ju närmare vi kom själva hoppet. Ännu en markant skillnad mellan oss båda. Men med tanke på hennes höjdskräck blev jag ändå imponerad när jag såg henne försvinna ut genom planet utan att göra motstånd. Sen blev det min tur, fritt fall i 60 sekunder innan fallskärmen skulle vecklas ut.
Känslan när vi kastades ut ur planet och dök med huvudet före ner mot havet och strandkanten var obeskrivlig. En sån jäkla kick! Efter några sekunders fritt fall fick jag en lätt knackning på axeln, det var signalen - nu fick jag fälla ut armarna och det kändes verkligen som att jag flög. När vi lite senare fångades upp av fallskärmen väntade en härlig segling ner mot stranden och landningen. Det var nästan det bästa med hela hoppet, att få hänga där och dingla med benen och se ut över vidderna och havet. En fantastisk känsla helt enkelt.
